2 inlägg.
skrev den mars 11, 2025
kl.
8:55 f m
Skarvberget – E4an norr om Gävle
Det finns en plats längs E4:an, norr om Gävle, som långtradarchaufförer och nattliga resenärer helst undviker. Skarvberget. En sträcka som verkar oskyldig på kartan men som bär på en historia så mörk att även erfarna förare hellre tar en omväg än att passera den sent på kvällen. Vägen, sägs det, skär rakt genom en gammal vitterstig – en plats där naturväsen bodde långt innan asfalten lades. De som färdas där märker snart att de inte är ensamma.
Det började en natt i oktober. Mikael, en ensam bilist på väg hem från en sen affärsresa, körde norrut längs E4:an. Klockan var runt halv två på natten när han närmade sig Skarvberget. Hans bilradio började spraka, som om någon försökte tränga sig in i sändningen.
Han sneglade ner på instrumentbrädan. Hastighetsmätaren fladdrade, ljusen dämpades en aning, men bilen höll farten. Han svalde och rätade på sig i sätet. Det var då han såg dem i väggrenen.
Små, knotiga gestalter stod mellan trädstammarna längs vägkanten. Deras ögon reflekterade strålkastarljuset som djurs, men det var något annat med deras kroppar. De rörde sig ryckigt, som om de försökte anpassa sig till en verklighet som inte var deras.
Hans puls skenade. Han kände en instinktiv rädsla. Han tryckte gaspedalen i botten och kastade en sista blick i backspegeln. De var borta.
Det var inte bara Mikael som råkat ut för något på den sträckan.
Vägverket har fått rapporter om bilar som plötsligt får motorstopp utan någon mekanisk förklaring. Andra vittnar om att deras GPS tappar signal precis vid berget, eller att bilrutorna immar igen trots torr luft. Och så finns det de som sett de små varelserna närmare än vad Mikael gjorde.
En nattstädare vid namn Carina berättade att hon en gång åkte med sin vän genom området. Plötsligt stannade bilen av sig själv. Motorljudet dog ut, och strålkastarna slocknade. Vännen, som satt vid ratten, försökte starta om bilen, men nyckeln vägrade vrida sig. Det var då Carina hörde ljudet – som små fötter mot grus.
Hon vågade inte vända sig om, men hon såg i sidospegeln hur en liten gestalt sakta kröp upp på bilens bakre fönster. Ett ansikte pressades mot rutan. Hud så grå att den smälte ihop med nattens mörker, ögon svarta som avgrunder.
Carina skrek. Bilen skakade till, och plötsligt gick motorn igång igen. Vännen trampade på gasen och de körde därifrån i panik. När de senare stannade för att samla sig upptäckte de långa, smala fingeravtryck på bakrutan – som om någon hade släpat handen över glaset i ett sista försök att hålla kvar dem.
Historierna går långt tillbaka i tiden. Redan på 1800-talet undvek folk Skarvberget efter skymningen. De visste att vägen som slingrade sig genom skogen var mer än bara en stig. Den tillhörde någon annan. Vandrare rapporterades försvinna spårlöst, deras tillhörigheter funna i skogskanten, men aldrig dem själva.
När E4:an byggdes rakt genom området var det som om något väcktes. Förare har sett figurer stå mitt på vägen bara för att upplösas i dimman. Några har hört knackningar mot bilrutorna när de stannat i väggrenen. Andra har sett små, vithåriga gestalter springa över vägen i en omöjlig hastighet.
Och värst av allt – de som inte kommer ut på andra sidan.
2017 skedde en händelse som gjorde att folk började prata om Skarvberget på allvar igen.
En kvinna vid namn Elin var på väg hem från en fest i Sundsvall. Hon ringde sin pojkvän när hon närmade sig sträckan och hade honom i luren medan hon körde. Samtalet började som vanligt, men plötsligt blev hennes röst osäker.
”Det är… någon på vägen”, hördes hon säga. ”Nej… flera stycken.”
Pojkvännen frågade om hon kunde köra runt dem, men hon svarade inte. Bara andades tungt.
”De rör sig konstigt”, viskade hon.
Sedan blev det tyst. Inte ett skrik. Inte ett ljud. Bara statiskt brus.
Polisen hittade hennes bil vid vägkanten nästa morgon. Motorn var igång, dörren stod på vid gavel, men hon var borta.
Ingen har sett henne sedan dess.
Det finns en oskrivna regler för de som måste färdas längs Skarvberget efter mörkrets inbrott:
1. Stanna aldrig, vad som än händer.
2. Om du ser något i backspegeln – titta inte en gång till.
3. Om du hör knackningar på rutan, se rakt fram och fortsätt köra.
4. Och viktigast av allt – om du ser en liten sten på vägen, kör aldrig över den.
För om du gör det… kanske de följer efter dig hem.
Det finns en plats längs E4:an, norr om Gävle, som långtradarchaufförer och nattliga resenärer helst undviker. Skarvberget. En sträcka som verkar oskyldig på kartan men som bär på en historia så mörk att även erfarna förare hellre tar en omväg än att passera den sent på kvällen. Vägen, sägs det, skär rakt genom en gammal vitterstig – en plats där naturväsen bodde långt innan asfalten lades. De som färdas där märker snart att de inte är ensamma.
Det började en natt i oktober. Mikael, en ensam bilist på väg hem från en sen affärsresa, körde norrut längs E4:an. Klockan var runt halv två på natten när han närmade sig Skarvberget. Hans bilradio började spraka, som om någon försökte tränga sig in i sändningen.
Han sneglade ner på instrumentbrädan. Hastighetsmätaren fladdrade, ljusen dämpades en aning, men bilen höll farten. Han svalde och rätade på sig i sätet. Det var då han såg dem i väggrenen.
Små, knotiga gestalter stod mellan trädstammarna längs vägkanten. Deras ögon reflekterade strålkastarljuset som djurs, men det var något annat med deras kroppar. De rörde sig ryckigt, som om de försökte anpassa sig till en verklighet som inte var deras.
Hans puls skenade. Han kände en instinktiv rädsla. Han tryckte gaspedalen i botten och kastade en sista blick i backspegeln. De var borta.
Det var inte bara Mikael som råkat ut för något på den sträckan.
Vägverket har fått rapporter om bilar som plötsligt får motorstopp utan någon mekanisk förklaring. Andra vittnar om att deras GPS tappar signal precis vid berget, eller att bilrutorna immar igen trots torr luft. Och så finns det de som sett de små varelserna närmare än vad Mikael gjorde.
En nattstädare vid namn Carina berättade att hon en gång åkte med sin vän genom området. Plötsligt stannade bilen av sig själv. Motorljudet dog ut, och strålkastarna slocknade. Vännen, som satt vid ratten, försökte starta om bilen, men nyckeln vägrade vrida sig. Det var då Carina hörde ljudet – som små fötter mot grus.
Hon vågade inte vända sig om, men hon såg i sidospegeln hur en liten gestalt sakta kröp upp på bilens bakre fönster. Ett ansikte pressades mot rutan. Hud så grå att den smälte ihop med nattens mörker, ögon svarta som avgrunder.
Carina skrek. Bilen skakade till, och plötsligt gick motorn igång igen. Vännen trampade på gasen och de körde därifrån i panik. När de senare stannade för att samla sig upptäckte de långa, smala fingeravtryck på bakrutan – som om någon hade släpat handen över glaset i ett sista försök att hålla kvar dem.
Historierna går långt tillbaka i tiden. Redan på 1800-talet undvek folk Skarvberget efter skymningen. De visste att vägen som slingrade sig genom skogen var mer än bara en stig. Den tillhörde någon annan. Vandrare rapporterades försvinna spårlöst, deras tillhörigheter funna i skogskanten, men aldrig dem själva.
När E4:an byggdes rakt genom området var det som om något väcktes. Förare har sett figurer stå mitt på vägen bara för att upplösas i dimman. Några har hört knackningar mot bilrutorna när de stannat i väggrenen. Andra har sett små, vithåriga gestalter springa över vägen i en omöjlig hastighet.
Och värst av allt – de som inte kommer ut på andra sidan.
2017 skedde en händelse som gjorde att folk började prata om Skarvberget på allvar igen.
En kvinna vid namn Elin var på väg hem från en fest i Sundsvall. Hon ringde sin pojkvän när hon närmade sig sträckan och hade honom i luren medan hon körde. Samtalet började som vanligt, men plötsligt blev hennes röst osäker.
”Det är… någon på vägen”, hördes hon säga. ”Nej… flera stycken.”
Pojkvännen frågade om hon kunde köra runt dem, men hon svarade inte. Bara andades tungt.
”De rör sig konstigt”, viskade hon.
Sedan blev det tyst. Inte ett skrik. Inte ett ljud. Bara statiskt brus.
Polisen hittade hennes bil vid vägkanten nästa morgon. Motorn var igång, dörren stod på vid gavel, men hon var borta.
Ingen har sett henne sedan dess.
Det finns en oskrivna regler för de som måste färdas längs Skarvberget efter mörkrets inbrott:
1. Stanna aldrig, vad som än händer.
2. Om du ser något i backspegeln – titta inte en gång till.
3. Om du hör knackningar på rutan, se rakt fram och fortsätt köra.
4. Och viktigast av allt – om du ser en liten sten på vägen, kör aldrig över den.
För om du gör det… kanske de följer efter dig hem.
skrev den mars 11, 2025
kl.
6:26 f m
Bergvik
I skuggorna av de åldriga träden i Bergvik, där dimman rullar in som en levande matta, ligger en gammal, övergiven bruksort. Förr i tiden pulserade den av liv från sågverket, men nu återstår bara de ruttnande träfasaderna och ekot av forna tiders röster. Lokala legender talar om en förbannelse, en mörk hemlighet som ligger djupt begravd under brukets mossabelupna mark.
En kväll beslöt sig en grupp ungdomar från en närliggande by att utforska bruksorten. Med ficklampor och mobiler i händerna klev de in bland de förfallna byggnaderna. De skrattade nervöst och berättade spökhistorier för att skapa en kuslig stämning i gruppen.
De kom fram till det gamla sågverket, en massiv konstruktion med rostiga maskiner som fortfarande doftade av sågspån. Plötsligt hördes ett metalliskt skrapande ljud. Gruppen stannade upp, deras hjärtan bultade i bröstet. En av ungdomarna, Erik, gick modigt fram för att undersöka. Ljuset från hans ficklampa föll på något oväntat – en gammal arbetare, klädd i trasiga kläder, med tomma ögon som stirrade rakt på honom.
“Vad gör du här?” frågade Erik,
med en darrning i rösten. Den gamle mannen log skevt, hans leppar spruckna och torra. “Jag vakar över dem”, svarade han med en röst som tycktes eka från djupet av jorden.
Innan Erik hann reagera, försvann mannen in i skuggorna. Gruppen, nu fylld av en obehaglig känsla, beslutade sig för att följa efter, nyfikenheten tog över rädslan. De trängde sig igenom en smal dörröppning och fann sig själva i en lång, mörk korridor. Väggarna var beklädda med gamla tidningsutklipp om försvunna personer från bruksorten, deras ansikten bleknade av tiden.
Längre in i korridoren upptäckte de en trappa som ledde nedåt. De tvekade, men den äventyrslystna andan drev dem vidare. När de nådde botten fann de sig i en underjordisk sal, där den kalla luften var tjock av fukt och mörker.
Mitt i salen stod en massiv träkonstruktion, likt en altare, täckt av märkliga symboler och runor. Runt den låg uråldriga verktyg och redskap, fläckade av något som liknade gammalt blod.
Erik närmade sig altaret, fascinerad och skrämd på samma gång. När han sträckte sig ut för att röra vid en av symbolerna, hördes en viskning, som om vinden själv
viskade i hans öron, “Du borde inte vara här.”
Plötsligt slocknade alla ficklampor, och mörkret slöt sig om dem som en kappa. Panik utbröt när ungdomarna försökte hitta ut, men det var som om korridoren ändrade sig, förlängdes och snärjde in dem i ett oändligt mörker. Skrik ekade genom den underjordiska salen, men ingen utomstående skulle höra dem.
I mörkret kände Erik en iskall hand gripa tag i hans axel. Han vände sig om, men kunde inte se någonting. Handen tryckte hårdare, och en röst, nu tydligare, viskade “Du är en av oss nu.”
Ljuset återvände plötsligt, och Erik fann sig ensam i den tomma salen, utan spår av sina vänner. Hans rop ekade, men svarades bara av tystnaden. Han rusade uppför trappan, genom korridoren och ut i nattluften. Men Bergvik var inte längre densamma. Husen var borta, ersatta av en ogenomtränglig dimma, och ljudet av sågverket dånade i fjärran.
Erik insåg med förskräckelse att han aldrig skulle kunna lämna bruksorten. Han hade blivit en del av dess mörka historia, fångad i tidens dimma.
Slut
I skuggorna av de åldriga träden i Bergvik, där dimman rullar in som en levande matta, ligger en gammal, övergiven bruksort. Förr i tiden pulserade den av liv från sågverket, men nu återstår bara de ruttnande träfasaderna och ekot av forna tiders röster. Lokala legender talar om en förbannelse, en mörk hemlighet som ligger djupt begravd under brukets mossabelupna mark.
En kväll beslöt sig en grupp ungdomar från en närliggande by att utforska bruksorten. Med ficklampor och mobiler i händerna klev de in bland de förfallna byggnaderna. De skrattade nervöst och berättade spökhistorier för att skapa en kuslig stämning i gruppen.
De kom fram till det gamla sågverket, en massiv konstruktion med rostiga maskiner som fortfarande doftade av sågspån. Plötsligt hördes ett metalliskt skrapande ljud. Gruppen stannade upp, deras hjärtan bultade i bröstet. En av ungdomarna, Erik, gick modigt fram för att undersöka. Ljuset från hans ficklampa föll på något oväntat – en gammal arbetare, klädd i trasiga kläder, med tomma ögon som stirrade rakt på honom.
“Vad gör du här?” frågade Erik,
med en darrning i rösten. Den gamle mannen log skevt, hans leppar spruckna och torra. “Jag vakar över dem”, svarade han med en röst som tycktes eka från djupet av jorden.
Innan Erik hann reagera, försvann mannen in i skuggorna. Gruppen, nu fylld av en obehaglig känsla, beslutade sig för att följa efter, nyfikenheten tog över rädslan. De trängde sig igenom en smal dörröppning och fann sig själva i en lång, mörk korridor. Väggarna var beklädda med gamla tidningsutklipp om försvunna personer från bruksorten, deras ansikten bleknade av tiden.
Längre in i korridoren upptäckte de en trappa som ledde nedåt. De tvekade, men den äventyrslystna andan drev dem vidare. När de nådde botten fann de sig i en underjordisk sal, där den kalla luften var tjock av fukt och mörker.
Mitt i salen stod en massiv träkonstruktion, likt en altare, täckt av märkliga symboler och runor. Runt den låg uråldriga verktyg och redskap, fläckade av något som liknade gammalt blod.
Erik närmade sig altaret, fascinerad och skrämd på samma gång. När han sträckte sig ut för att röra vid en av symbolerna, hördes en viskning, som om vinden själv
viskade i hans öron, “Du borde inte vara här.”
Plötsligt slocknade alla ficklampor, och mörkret slöt sig om dem som en kappa. Panik utbröt när ungdomarna försökte hitta ut, men det var som om korridoren ändrade sig, förlängdes och snärjde in dem i ett oändligt mörker. Skrik ekade genom den underjordiska salen, men ingen utomstående skulle höra dem.
I mörkret kände Erik en iskall hand gripa tag i hans axel. Han vände sig om, men kunde inte se någonting. Handen tryckte hårdare, och en röst, nu tydligare, viskade “Du är en av oss nu.”
Ljuset återvände plötsligt, och Erik fann sig ensam i den tomma salen, utan spår av sina vänner. Hans rop ekade, men svarades bara av tystnaden. Han rusade uppför trappan, genom korridoren och ut i nattluften. Men Bergvik var inte längre densamma. Husen var borta, ersatta av en ogenomtränglig dimma, och ljudet av sågverket dånade i fjärran.
Erik insåg med förskräckelse att han aldrig skulle kunna lämna bruksorten. Han hade blivit en del av dess mörka historia, fångad i tidens dimma.
Slut